Syster i dalarna!

Busungen Oliver

Pratade precis med min syster som flyttade till Dalarna i går! Det hade gått bra att åka ner men det hade väl tagit lite längre tid än de räknat med, men så är det ju nästan alltid. Syrran och barnen sov ju hos mamma och pappa i helgen och på söndagkväll hade Oliver 2 år (syrrans), och Agnes 3 år (brorsans) spolat ner Olivers strumpor i toaletten! Säger bara en sak...hahahaha! Ungar! De var väl precis på väg att spola ner Agnes strumpor också när de hann få stopp på strumpbegravningarna i toaletten!

Ja det finns ju mycket att skratta åt när det gäller barn, och mycket som man kanske blir arg på precis när det händer, men som man kan skratta åt i efterhand i alla fall!

Jag pratade i alla fall precis med Henry i telefon och började att fundera på hur mycket man egentligen lyssnar på varandra! Hur mycket som sägs i slentrian! Han var precis på väg för att kliva in i bilen med lite grejor i nävarna när jag ringde. Som vanligt så frågade han:

• Vad gör ni då?
  
• Vad har ni ätit? (Efter att jag talat om att vi har ätit). Sedan bad han mig vänta i 10 sekunder så att han kunde packa sig in i bilen. Efter ca 30 sekunder så säger han:
  
• Är du kvar? (Ja, från mig)
• Jaha, vad gör ni då??????

Jag kan ju inte låta bli att skratta och frågar: Eh..... börjar vi om från början nu då när du la ifrån dig telefonen 30 sekunder? Han skrattar ju också, men visst är det lite konstigt? Lyssnar man inte mer på varandra? Eller har man för mycket i huvudet så man inte tar in små "skitsaker" i hjärnan? Eller var det så att att det blev för mycket vid detta tillfälle då han både skulle packa in grejor i bilen, själv kliva in, och samtidigt prata med mig? Tappade han tråden där någonstans och då blev det lika bra att ta det vanliga han brukar fråga om? Vet ej, och tänker inte för tillfället rota i det heller, känns inte så alarmerande än i alla fall. Men börjar det upprepa sig för ofta så kanske det blir demensutredning??? ;-)