I morse åkte jag till affären. När jag hade parkerat och går mot affären så kommer en lite kille, kanske 2-2½ år och är på väg ut på parkeringen. Jag tittar mig omkring och ser ingen som ser ut som hans förälder. (Det fanns ingen i närheten alls). Jag börjar att prata med honom för att han inte ska gå ut på parkeringen ensam. Frågar var hans pappa eller mamma var, och om han inte skulle stanna där med mig, och ja så där, bara försöker stoppa honom. Han stannar till vid mig och försöker säga något med nappen i mun, men jag förstår ju inte.
Under tiden har det kommit ut en kvinna från affären, (entrén 20-30 m bort), och är på väg mot parkeringen. När hon kommer fram mot mig så frågar jag om killen är hennes, hon nickar lite surt åt mig. Jag kände ju att jag kanske måste förklara mig så att hon förstår varför jag pratar med detta, för mig, okända barn! Jag säger att jag var orolig att han skulle springa ut på parkeringen. Hon bara fortsätter att titta ( i mina ögon) surt på mig, och går fram till barnet och bilen! Jaha, det var den "goda gärningen" eller vad man ska kalla det. Blev inte särskilt bra mottaget i alla fall! Men varför?
Tycker hon att hon kan lita på ett så litet barn att hon med säkerhet vet att han inte hamnar ivägen för en bil? Tyckte hon att JAG lade mig i helt i onödan? Kände hon sig kränkt för att jag började styra med hennes barn som hon "litar" på? Ja, jag vet inte. Men min första känsla var ju som vanligt att man ska inte lägga sig i, nästa gång skiter jag i ungen/ungarna. Var och en får sköta sitt! Men så ändrade jag mig ganska fort! Det handlar om små barn, som INTE har förstånd nog. Jag måste lägga mig i nästa gång också, med risk för att få träffa surpuppor till föräldrar!
När Lena var i samma ålder som denna kille så var vi på väg till nämnda parkering, från affären. Hon brukade alltid gå bredvid mig, och började hon dra iväg så var det bara att höja rösten ett litet hack så stannade hon. Aldrig några problem! Men den här gången, när jag hade fulla händerna med kassar, då springer hon ifrån mig ut mot parkeringen. Jag provar att skynda på mina steg och stoppa henne med vänliga rösten och arga rösten men inget hjälper, hon skrattar och springer. Nu är hon ute på parkeringen och jag är precis på väg att släppa kassarna och springa efter, och nu skriker jag verkligen åt henne, då kommer det 2 killar i 20-årsåldern gående över parkeringen.
-Nä du, säger den ena av killarna, här får du inte vara och suger tag i Lenas arm och drar med henne till mig! Ett ögonblicksverk! Och så superbra! Jag visste inte hur jag skulle kunna tacka honom. Och det bästa av allt, Lena blev jätterädd för denna kille, och gjorde aldrig om det!
Går det inte med lock och pock eller ilska så får man använda sig av skämselpropaganda! Huvudsaken är att mina barn överlever! Om de sedan är rädd för vissa människor det skiter jag i! ;-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar