Jag sjönk som en sten en liten stund i dag, men det ordnade upp sig! Skönt!
------------------------------
När jag kom hem så ägnande jag mig lite åt självplågeri!
Henrys systersdotters son dog när han var 10 månader av en hjärtsjukdom. Dottern med familj är med i hjärtebarnsföreningen som ger ut en tidning. I denna tidning nr 2/2008 finns ett reportage just om Wilmer, som han heter, och hans familj, där de berättar om detta fruktansvärt jobbiga som de har varit med om. Jag fick låna denna tidning av Henrys syster i dag! (Och jag förstod ju hur det skulle sluta!) Vem har suttit här och gråtit så hela kroppen skakat? Helt otröstlig! (om jag nu hade haft någon som hade kunnat trösta mig här hemma!) Och jag visste ju redan allt, så det kom ju inte som en chock, men det är ju så hjärtskärande och gripande, allra helst när det handlar om barn. Och lite extra blir det ju när man känner dem det handlar om! Och jag trodde verkligen inte att det skulle sluta så, jag var helt övertygad om att Wilmer skulle bli bra! Det fanns inget annat slut i min fantasi! Men, så fel jag hade.
Familjen har gjort ett otroligt jobb som har kommit vidare , och enligt dem själva så har de lyckats bearbeta detta väldigt bra. De sitter inte med skuldkänslor, (vilket är väldigt vanligt orsak till att inte kunna gå vidare) för de hade gjort allt som de kunde göra, hade fått all hjälp de kunde få med Wilmer!
Plus att de har ju två till barn, en storasyster och en lillebror till Wilmer. Och sådant kan nog också hjälpa till i bearbetningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar